Den här artikeln finns tack vare att våra medlemmar betalar för god journalistik.

Bli medlem idag!

Läs ett utdrag ur ”Incel”

Stefan Krakowski är överläkare i psykiatri och har studerat väldsbejakande extremism. När han stötte på en incel i sitt arbete bestämde han sig för att ta reda på med. Sedan dess har han träffat ett tjugotal svenska incels, och lyssnat på deras berättelser.


När Stefan Krakowski började prata om incels i media började människor höra av sig. Människor som ansåg sig vara incels. Under ett och ett halvt år träffade han personer som levde ensamma och pratade om varför det inte gick som de ville, hur de mådde, vad de tyckte om kvinnor och vems fel det var att det blev som det blev. Här är ett utdrag från boken Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris.


Jag träffar honom på ett kafé i Stockholms innerstad. Fredrik är en 28-årig man som definierar sig som en incel. Redan på ett tidigt stadium, i vår inledande mejlkonversation, ville han klargöra en sak:

”I någon artikel som du länkat står det att ’incels’ är kvinnofientliga, vilket inte är sant. Incel står för involontärt celibat och handlar om människor som aldrig har haft sex men vill ha sex och känna närhet.”

Jag har kommit några minuter för tidigt till vårt möte och väljer ett bord vid ett av fönstren. Det är nästan fullsatt och sorlet från gästerna bildar ett välkommet skydd som jag hoppas kan absorbera vårt samtal. Det sitter en ensam man vid bordet framför mig och jag blir plötsligt osäker på om det kan vara Fredrik. Jag vet ju inte hur han ser ut, men utgår ifrån att han känner igen mig. Precis när jag bestämt mig för att fråga mannen framför mig om han möjligen heter Fredrik kommer en ung man in genom dörren. Han ser bra ut och är prydligt klädd i skjorta, slips och en tröja under jackan. Han är av medellängd, välkammad och överviktig. Just problemet med övervikten är ett ämne som Fredrik kommer att ta upp några gånger under vårt samtal. Han stannar till, kastar en snabb blick ut över gästerna och går direkt fram till mitt bord när han får syn på mig.

”Du är Stefan Krakowski, förmodar jag?”Tonen är både vänligt frågande och bestämd.Jag nickar och vi skakar hand. Fredrik inleder med att säga att han och andra incels har blivit illa behandlade av media som framställt dem som bittra och hatiska. Han berättar att han stötte på incelbegreppet första gången via en incelsajt, r/BlackpillScience. Uttrycket blackpill är vanligt förekommande i incelsammanhang och står för en brutal, oåterkallelig sanning, en profetia om framtiden som inte går att påverka. Att svälja en blackpill är att en gång för alla inse den bittra sanningen. Inspirationen är hämtad från filmen Matrix.

Jag frågar om han identifierar sig som en incel.

”Ja, det gör jag. Jag har aldrig haft sex, inte för att jag inte försökt. Jag har gått in på dejtingsidor, försökt dejta i verkliga livet, men jag är helt enkelt ingen hit bland tjejerna. Jag vet inte riktigt varför. Andra incels lider ju av en dålig självbild men det gör inte jag. Jag ser faktiskt bra ut förutom det faktum att jag är väldigt tjock. Jag försöker göra det bästa med det jag har. Klä mig snyggt och så.”

Jag frågar Fredrik vad som händer när han försöker dejta via dejtingsajter eller i verkligheten.

”Jag möts av tystnad. När jag fått några matchningar via Tinder till exempel så tar jag kontakt men får ingen reaktion. Eller så får jag ett kort svar tillbaka som jag i min tur besvarar. Men sen blir det alltid tyst av nån anledning. Jag förstår det inte alls, vad är det som händer? Jag och många andra incels har en bestämd känsla av att tjejerna har så stora förväntningar som vi inte kan uppfylla. Och vi ska imponera på dem redan vid den första kontakten.”

Varför får han inga svar på sina meddelanden?

”Därför att tjejer vill bli jagade, uppvaktade. Dessutom blir de ju bombarderade av en massa meddelanden från killar så de kan välja och vraka utan att anstränga sig.”

Jag vill ju bara bli älskad för den jag är.

Jag frågar Fredrik om han varit på en dejt i verkliga livet.

Han svarar att han varit på ett par dejter som tyvärr inte gick så bra. Vid den första dejten var han 21 år gammal och träffade en kvinna via en kontaktsajt. Hon var inte i Fredriks smak och verkade lite förvirrad, vid en annan dejt var kvinnan enligt Fredrik rejält överviktig men också betydligt längre än han. Fredrik berättar också att han under en period försökte ”ragga på nattklubb”.

”Jag beslöt mig för att visa lite mer ’manligt beteende’, vara lite mer på!”

Vid ett tillfälle råkade han spilla ut en drink över en kvinna, bad om ursäkt och köpte direkt en ny. Det var inledningen till ett trevligt samtal och Fredrik berättar att han öste komplimanger över kvinnan. Men själv kände han sig ”manipulativ, som en skådespelare som måste följa ett manus”. Han kunde inte förmå sig till att fortsätta, kvinnan tröttnade och gick till sist hem.

Jag frågar Fredrik om inte hans upplevelse på klubben ändå var till viss nytta och kanske en viss social träning. Han håller delvis med.

”Det fick mig att inse att jag visserligen kan ragga men samtidigt också att jag inte vill vara den personen. Det kändes inte genuint, bara tillgjort. Jag vill ju bara bli älskad för den jag är.”

Längtan efter närhet och kärlek är ett återkommande tema i varje incels tankevärld, att leva i ett vanligt parförhållande som alla andra. Och samtidigt översköljs de av en förtvivlan och resignation varje gång tanken dyker upp eftersom de är helt övertygade om att denna önskan aldrig kommer att bli uppfylld. En incel är dömd på förhand. Man är för kort till växten, alltför tunnhårig, käkpartiet är inte tillräckligt markerat, vinkeln mellan de inre och yttre ögonvrårna felaktig och man är för tanig eller för tjock. Utseendet betyder allt, personligheten ingenting. En snygg man kan bete sig hur tölpaktigt som helst. Han får de vackraste kvinnorna hur illa han än behandlar dem. En attraktiv man, en Chad på incelspråk, kan vara bufflig, hänsynslös, arrogant, föraktfull – det är ändå han som går hem med tjejen. Så länge samhället värderar ett vackert utseende högre än en varm personlighet kommer ingenting att förändra sig och incels förbli chanslösa. Det är så man resonerar inom incelvärlden.


”Jag hatar inte kvinnor jag ser i verkligheten, men på nätet så kan jag hata dem hur mycket jag vill. Att de borde vara fastlåsta i burar och vara sexslavar är något jag kan skriva online. Hade jag behövt bevittna något sånt i verkligheten är jag väldigt säker på att jag skulle bli illamående av det.”

– Adrian

”Det jag helst av allt skulle vilja just nu är att skaffa familj, barn, köpa ett hus men den drömmen känns väldigt avlägsen.”

– Fredrik

”Jag har hånglat, kysst, sovit intill en tjej men aldrig mer än så.”

– Peter

”Jag hatar inte kvinnor, tvärtom. Däremot känner jag mig besviken på dem för att jag har blivit bortsorterad och utesluten av precis alla. Jag känner ett betydligt större hat mot samhället och livet som helhet. Jag känner mig utstött. Och jag hatar mig själv också.”

– Simon

”Jag har funderat på att vända mig mot killar. Inte för att det är det jag vill eller känner för utan för att jag inte har någon framgång hos tjejer. Det är det enda som kvarstår.”

– Fabian


Min första kontakt med en incel var en ren slump. Det var måndag morgon och jag gick som vanligt igenom de patienter som lagts in under helgen på min sjukhusavdelning innan morgonronden. När jag läste igenom en av nattjourens journalanteckningar blev jag allt mer förbryllad. Den unge mannen hade kvällen innan blivit uppmanad av anhöriga att söka hjälp för sina sömnbesvär. Han ville egentligen bara få ett recept på sömnmedicin, men hade istället övertalats av jourhavande läkare att stanna kvar på sjukhuset över natten. Men det fanns också annat i journalanteckningen som fångade mitt intresse. Under akutbesöket hade mannen uttryckt ett hat mot politiker i allmänhet och den sittande regeringen i synnerhet.

Jag träffar patienten, som vi kan kalla Anton, direkt efter morgonronden. Vi sitter i ett litet samtalsrum på akutavdelningen, Anton i soffan och jag på en stol mittemot. Han är lättpratad och när jag ber honom utveckla sitt resonemang gör han det utan några som helst tveksamheter. Han verkar snarast lättad över att få ventilera sin frustration inför någon utomstående som är beredd att lyssna på honom. Samtalstonen är lugn och saklig men samtidigt bitter och sammanbiten. Anton beskriver de styrande politikerna som landsförrädare och Sverigedemokraterna som alltför ”mesiga” i sin politik. Det är ”för mycket snack och för lite action” och om han ägde ett vapen skulle han ”skjuta allihop”, säger han.

Anton är en enstöring med få sociala kontakter. Det är heller ingen tvekan om vilka som förorsakat de samhällsproblem som han anser drabbat Sverige: invandrarna och de asylsökande. När vi kommer in på kvinnor och relationer blir tonen om möjligt ännu mer ilsken. Anton har aldrig varit ihop med någon tjej. Det är ingen som vill vara med honom och ”så kommer det förbli för all framtid”, säger han. När jag senare går in på Antons Facebooksida ser jag att han har länkat till högerextrema och främlingsfientliga sajter, men också lagt upp en rad kvinnofientliga budskap och hatiska inlägg mot feminismen. Anton är av allt att döma en incel.

Jag kände visserligen till begreppet incel men visste inte så mycket om gruppen. Hur representativ var Anton egentligen och hur farlig är incelrörelsen? För att få reda på det visste jag att jag var tvungen att träffa många fler incels i verkliga livet, men hur skulle jag börja?

Det finns inga specifika incelsajter i Sverige men jag visste att de kommunicerade med varandra över nätet, mest via Flashback. Jag drog mig i det längsta för att gå in på detta toxiska forum men insåg snart att det var den enda vägen att gå. Jag registrerade mig som medlem och lade upp mitt budskap under eget namn. Jag skrev att jag sökte efter män som levde i ofrivilligt celibat för en bok som skulle handla om incels och jag berättade också att jag var psykiater, inte hade några förutfattade meningar och att jag var beredd att hjälpa intervjupersoner vidare till psykiatrin för samtals- och stödkontakter, om de så önskade. Förtroendet för media var nära noll hos de som svarade men det faktum att jag inte var ute efter att göra sensationsreportage utan verkligen lyssna på deras livshistoria underlättade kontakten. Till min förvåning svarade ett halvt dussin män inom ett par timmar, precis den tid jag behövde innan jag blev utslängd från Flashback.

Jag skulle bli tvungen att jobba under falsk identitet.

Mitt initiativ ansågs nämligen vara kommersiellt, någonting jag kunde tjäna pengar på och jag stängdes av med omedelbar verkan. Men nu hade jag fått kontakt med en grupp män som levde ofrivilligt ensamma och som definierade sig själva som incels. Det var en lovande början. Deras snabba svar och beredvillighet att kommunicera med mig visade att det fanns ett uppdämt behov av kontakt hos gruppen, någonting som bekräftats många gånger sedan dess. Det faktum att jag förekom allt oftare i media bidrog också till att jag fick mejl från incelmän från hela Sverige. De flesta gick med på att intervjuas personligen och ett fåtal via mejl.

Men för att få en så fullständig bild av incelrörelsen som möjligt, visste jag att jag också behövde knyta kontakter med incel-män som var betydligt mer radikala och hatiska i sina åsikter; incels med en våldsbejakande agenda. Jag beslöt mig därför för att ansöka om medlemskap i en nordamerikansk incelcommunity vilket skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. För att bli medlem där krävs det att man berättar om sig själv, ger en levnadsbeskrivning och motiverar varför man vill bli medlem. Dessutom måste man ange de vanliga personuppgifterna. Jag antog därför en ny identitet och skrev ihop en fiktiv historia om mitt liv. Där och då insåg jag att jag skulle bli tvungen att jobba under falsk identitet för att komma medlemmarna så nära inpå livet som möjligt och för att kunna etablera mer privata kontakter.

Svaret kom efter 24 timmar. Avslag. Jag fick inte bli medlem eftersom min berättelse inte var tillräckligt detaljerad, men jag erbjöds en chans till.

Den här gången fick min fantasi och inlevelse mer spelrum, jag beskrev min barndom, uppväxt, min sociala isolering, förtvivlan och mitt behov av att möta likasinnade, om så bara över nätet. Jag var ambivalent till mitt bedrägeri, det kändes fel att ljuga ihop en berättelse för att få tillträde till en gemenskap, men mitt uppsåt var gott. Jag ville verkligen ge en så objektiv och sanningsenlig bild som möjligt av incel- gruppen och det kunde jag bara åstadkomma om jag tilläts kommunicera med dem på deras hemmaplan. Det räckte inte med att bara surfa runt och läsa spridda inlägg, jag ville veta vilka personer som dolde sig bakom anonymiteten.


Incels: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris utkommer den första september på Bazar förlag.